Det svåraste med Havanna är hennes bett. I dressyren är det inga som helst problem att rida på vanligt tränsbett, inte heller när jag rider ut, i markarbetet eller när man hoppar låga hinder. 

I banhoppningen är det svårt, eftersom att hon ibland är väldigt känslig och ibland bara ångar på. Hon tycker att det är otroligt kul att hoppa och jag har aldrig varit med om en häst som suger så mycket mot hinder som hon gör. Hon vill verkligen hoppa, och det är just det som gör det så svårt. I vissa lägen blir hon riktigt stark, och accelererar gärna. Jag tror att detta kommer bli bättre ju starkare hon blir i kroppen, men än så länge är det ibland svårt för mig att ha kontroll.

I dagsläget hopptränar jag henne på ett tredelat babypelham. För det mesta fungerar det bra, men när vi hoppar bana blir det ibland svårt när hon vet vad hon ska hoppa för hinder. Jag måste hela tiden föregå henne och försöka få henne att tro att vi inte ska hoppa. 

Innan jag köpte henne gick hon på ett kombinationsbett med ganska långa skänklar. Det har jag använt lite grann, eftersom att det är det hon är van vid. Däremot blir hon nästan för lydig och det är väldigt svårt att svänga med detta då skänklarna sitter ihop. I Sollentuna red jag på ett vanligt pelham och det tycker jag fungerade bra. De hopptränare jag ridit för tycker att jag ska prova mig fram tills jag hittar det optimala för oss som ekipage. Än så länge har jag nog inte riktigt gjort det, men jag tror också att det blir lättare när jag hittat henne mer samt när hon är starkare i kroppen och bär sig mer själv.