Jag har så mycket drömmar och mål att jag blir förvirrad av mina egna tankar. Jag vill så mycket med mitt liv, ett liv som egentligen inte borde innehålla hästar men ju mer jag tänker på det, ju mer förstår jag hur mycket hästarna faktiskt är en del av mig. Jag längtar, drömmer, fruktar och ser fram emot en framtid som ska vara min egen. Jag ska göra den till min dröm.
Jag har all entusiasm, engagemang och målmedvetenhet som behövs - men materialet och ekonomin ska finnas.
Jag klurar och tänker på hur allt ska gå ihop redan nu, tusen år i förväg. Kanske är det så det blir när man drömmer? Man fastnar för mycket i drömmarna.
Jag har lovat mig själv att inte tänka för mycket på framtiden - det gör mig ledsen och glad på samma gång. Idag är idag. Nu är nu. Carpe Diem, eller nåt sånt där.
Min stjärna <3