Ibland händer det lite för mycket i livet för att man ska hinna ta tag i saker - speciellt sådant som man borde ta tag i - och tiden bara flyger iväg. Föregående vecka var verkligen en sådan vecka då allt kändes segt och tröttsamt men trots det försvann veckan lika snabbt som den kom.Fredag den trettonde förgylldes med skrapsår och blåmärken men fortsatte med vänner. Helgen bestod av dressyrträning och säsongens sista fälttävlan. Vemodigt.

Jag börjar inse hur mycket Amoure betyder för mig. Han är allt med stort A. Han är min lilla bebis som jag faktiskt haft sedan han var just det, bebis. Jag blir så otroligt nojig för minsta lilla grej - trots det är jag den modiga fälttävlansryttaren som älskar fartvinden och  (nästan) aldrig är rädd.Jag älskar Amoure och jag fruktar redan idag den dag vi ska skiljas åt, jag tror faktiskt att det kommer ta nästan lika mycket på honom som på mig. Vi är ett team och Amoure tycker att jag är hans mamma, och han är ju som sagt min bebis.Att skiljas från en häst kommer nog aldrig vara så svårt som att skiljas från Amoure men det finns drömmar om en framtid som inte innehåller en liten ponny. Man kan ju inte få allt, eller?
In my dreams - there will always be you and me <3